Vår syn på psykoterapi och förändring

Psykoterapin har vidareutvecklats sedan Freuds dagar. Idag finns en mängd olika terapiformer och inriktningar som alla har både fördelar och brister. Det kan vara lätt att få för sig att metoden i sig själv är avgörande för om en terapi ska bli framgångsrik eller inte.

Modern psykoterapiforskning visar dock samstämmigt att en ännu viktigare fråga handlar om relationen mellan terapeut och klient. Faktorer som tillit, empati, genuint intresse från terapeutens sida spelar en stor roll för en framgångsrik terapi.

På Psykoterapigruppen Orion är samtliga terapeuter utbildade i såväl psykodynamisk terapi som i mer kognitiva metoder, t.ex. KBT. I debatten framställs ibland en motsättning mellan dessa två huvudspår. Vi menar dock att varje terapi behöver delar av båda. Ofta behöver man arbeta med insikt och försoning med sin historia för att kunna inleda ett förändringsarbete med mer kognitiva inslag.

All verksamhet inom Psykoterapigruppen Orion lyder under gällande sekretesslagstiftning.

5 för oss viktiga utgångspunkter:

Ett användbart sätt att se på psykisk hälsa och förändringsarbete kommer från anknytningsteorin. Vi människor är under en längre tid än något annat däggdjur beroende av våra tidigaste anknytningsrelationer för att överleva. Man kan säga att vi är biologiskt förprogrammerade att skapa och vidmakthålla relationer.

Aktuell spädbarnsforskning visar att vi (mycket tidigare än vi trott) läser av våra närmaste och skaffar oss strategier för att få våra primära behov tillgodosedda. Dessa blir våra bästa möjliga strategier utifrån det sammanhang vi växer upp i. Samma strategier används sedan i framtida relationer i livet. Det är när våra gamla inre arbetsmodeller ställer till det i nya vänskaps- eller kärleksrelationer som det kan finnas ett behov av ett förändringsarbete. Nya, mer fruktbara, sätt att relatera till andra kan arbetas fram i terapi.

Arv och miljö. Det som tidigare ofta har framställts som en antingen-eller-fråga är i själva verket en fråga om både-och. Idag kan vi med ny avancerad teknik förstå ytterligare lite mer om vad som utspelas i hjärnan. Ärftliga faktorer och miljöbetingade omständigheter samvarierar intimt och vi kan lite förenklat säga att vi är produkter av 100 % arv och 100 % miljö. Allt är kemiska processer i vår hjärna.

Inom det område som brukar kallas neuropsykologi studeras sambanden mellan hjärnans funktioner och vårt beteende. En skada i hjärnan kan t.ex. medföra språksvårigheter eller minnesproblem. Att vi kan ärva sårbarhet för olika sjukdomar är idag oomtvistat, likaså att vår psykosociala situation påverkar vår förmåga att hantera dessa svårigheter.

Hur kan vi då se på terapi i detta sammanhang? En viktig fråga blir frågan om kompensatoriska strategier. Hur kan du som klient kompensera för dina svaga sidor och bäst utnyttja dina starka sidor? Ibland kan en neuropsykiatrisk utredning ge viss vägledning. Vi talar t ex om Aspergers syndrom eller ADHD. Oavsett om du har en diagnos eller inte kan terapi ofta vara ett stöd och ett forum där dina egna resurser kan utvecklas till det bättre.

Ett annat perspektiv på problem och förändring hämtar vi från systemteorin. I korthet kan systemteori beskrivas som ett sätt att se på processer där vi utgår från att varje individ agerar utifrån samspel i ett större sammanhang än det individuella. Var och en ingår som en del i olika större system exempelvis parrelationen, familjen, arbetsgruppen, organisationen. Vi påverkar systemet och systemet påverkar oss. All kommunikation äger rum i ett sammanhang där vi känner och tänker olika exempelvis utifrån roller/funktioner, önskningar, lojalitetsband, beroende, maktaspekter osv.

Det är omöjligt att inte kommunicera. All kommunikation ger feedback som i sin tur påverkar den som just kommunicerade. Att säga något till någon och kanske mötas av tystnad är till exempel ofta ett kraftfullt sätt att ge feedback utan att ha sagt ett ord.

Såväl upplevda problem som förändringar till det bättre är cirkulära processer som sker i samspel. När detta samspel låser sig, när vi pratar på samma sätt gång efter gång trots att något skulle behöva förändras, kan det vara lämpligt att söka hjälp, vilket innebär att tillföra något nytt som ger effekter på det som redan finns.

Vår förmåga att mentalisera har en avgörande betydelse för vår egen utveckling och våra möjligheter att fungera i relation till andra. Ibland beskrivs till och med mentalisering som själva kärnan i alla relationer och all psykoterapeutisk behandling. Så vad är då mentalisering?

Lite förenklat handlar mentalisering om vår förmåga att sätta oss in i en annan persons inre värld. Denna andra person har egna tankar, egna känslor, ett eget medvetande som ser annorlunda ut jämfört med mitt. Ibland står vi frågande inför hur andra beter sig eller som någon lär ha sagt: ”Varför stannar bussen när jag inte ska gå av?”

Det är viktigt att komma ihåg att vår mentaliseringsförmåga inte är konstant. Den ökar när vi är trygga och minskar under exempelvis stress eller i kris. I kris tenderar det mesta att bli mer svart eller vitt och jakten på vem som har rätt och vem som har fel kan börja. Frågan om vem som sitter inne med den ”sanna” versionen av vad som hänt kan bli en evig maktkamp och leder sällan, eller aldrig till något gott. Om vi vänder på det hela kan ökad trygghet och lite stöd leda till att vi blir mer flexibla och står ut med att andra tänker och känner annorlunda. I bästa fall kan vi till och med bli intresserade av att lära oss något nytt vilket kan innebära att vi lär känna oss själva och andra bättre än vi gjorde innan. Känslor av hopp och tillförsikt brukar infinna sig här.

Vi ser ofta detta i olika sammanhang i arbetet på Orion. Det är fint att få vara med när det händer och det är definitivt en av anledningarna till att vi är så förtjusta i tanken på utveckling och förändring.

Vi pratar ofta om beteenden, tankar och känslor och ibland kan man höra diskussioner om vad som kommer först? Måste man först känna annorlunda för att kunna tänka annorlunda? Eller kan man tänka en ny tanke som medför en ny känsla, eller räcker det med att prova ett nytt beteende så följer tanken och känslan med?

Som så mycket annat när det gäller människan och hennes relationer är det hela mer sammanflätat och ömsesidigt beroende av varandra än vi kunnat föreställa oss. Hjärnforskningen tar ideligen nya steg. Vi vet med hjälp av magnetröntgen och petkameror och annan ny teknik mycket mer idag än tidigare. Så vad har vi då förstått? Jo några viktiga saker: Vi är redan från början sociala, aktiva, tolkande väsen och vår primära uppgift är att söka relation. Vi tolkar vår tillvaro, våra närmaste och våra sammanhang från dag ett tills vi dör. Till hjälp har vi vårt affektsystem.

Ett spädbarn som föds är rustat med en uppsättning av affekter. Låt oss för enkelhetens skull likna dessa vid biologiska grundläggande känslor. Vi har positiva affekter såväl som negativa och om man studerar ett spädbarns ansikte så kan man se en hel repertoar av olika uttryck som bottnar i just olika affekter. De negativa, tex rädsla, ilska, skam har ett starkt överlevnadsvärde och har till uppgift att skydda oss från akut fara. Vi har inte tid att vänta på våra känslor när ett hungrigt lejon kommer mot oss utan vi behöver ett snabbare system som kan få oss att reagera omedelbart. Det finns också positiva affekter, tex glädje eller intresse. Vi kan på långt avstånd uppfatta ett leende och tolka situationen som icke hotfull, vi kanske till och med kan vinna något på att närma oss.

Affektsystemet fungerar alltså som vår radar och dess centrala uppgift är att tala om för oss om vi är i fara eller om vi kan slappna av och involvera oss i det som händer. Vi pratar här om omedvetna processer som alltid är aktiva. I den stund en affekt når medvetandet och en kognitiv nivå kan vi också tänka något om den och kanske lyckas beskriva den som en känsla.

På Orion utgår vi från att en lyckad terapi måste involvera dessa processer i kroppen. Risken är annars stor att det hela stannar vid en intellektuell övning som inte förmår förändra det som var anledningen till att vi sökte terapi.